Kort därefter började jag spela i ett band i slutet av högstadiet, internet hade precis gjort sitt intåg och givetvis skulle vi ha en hemsida! Självklart så skulle jag göra den eftersom jag hade sneglat lite på ett gratis program som var otroligt hett på den tiden – nämligen Frontpage Express. I frontpage gick det att dra element där man tyckte de passade samt göra sin text lime-grön med Comic Sans som det givna typsnittet.

Bandet gick sådär men intresset fortsatte, jag blev involverad i en förening vilket innehöll massor med nördiga människor som gillade att spendera tid framför datorn. Föreningen fick sitt namn Cynatic, jag blev webbdesigner/webbutvecklare och började lära mig PHP, HTML och CSS för hand istället för WYSIWYG-program. Föreningen hade nog cirka sju eller åtta olika versioner av sidan innan vi, på grund av motarbetande från kommunens sida, stängde vår verksamhet och domänen gick över till mig för lekande.

Året var nu 2002, jag var på väg ut ur skolan men saknade Matematik B för att studera vidare. Jag fortsatte att nörda ner mig inom webbutveckling, design och lämnade många av mina kompisar bakom mig. Ljuden från min mun innehöll “häftigt”, “webben”, “man kanske skulle kunna göra såhär i framtiden – strömma videos från siter som något slags community, tänk Lunarstorm men med videos!” (rätt coolt när youtube kom senare). Vänner började förstå att jag snackade om något de inte kunde något om, därför fick jag väldigt lite respons.

2005 vände allt, jag hade bestämt mig. Mittuniversitetet var väldigt hett med sin Webbdesign utbildning så jag hoppade på. Hoppades mycket på att träffa personer med samma intresse, men inte denna gången heller. Många visste knappt vad JavaScript var eller kunde HTML när de började. Många pluggade bara för att plugga och hoppade väldigt snabbt av, själv började jag mer och mer att avvika från min kursplan och bilda mig en egen utbildning mer mot webb än mot Java eller Juridikutbildningar som fanns i programmet.

Nu är vi här idag, 2009, och webben lever fortfarande i mig lika starkt som förr. Skillnaden nu är att jag har utbildningen, intresset och främst kunskapen att kunna göra något häftigt framöver. Framtiden får utvisa hur det blir. Jag är hungrig och förhoppningsvis ser någon det där ute senare när jag ropar!

Jag tror alla har gått igenom sin Comic Sans fas i livet – främst de, liksom jag, som började i slutet av nittio-talet, jag gillade lime-grön Comic Sans mot svart bakgrund de första sidorna jag gjorde i Frontpage Express -96. Men de som lämnar typsnittet verkar göra det för gott – på både gott och ont.

Comic sans uppfanns 1994 lagom till lanseringen av Windows 95 och ingår idag i kategorin core fonts, vilket betyder att den finns på de flesta datorer, detta kan utnyttjas i de få tillfällen det kan användas.

När kan Comic Sans användas?

Funktionellt sett så kan man säga att; så fort du designar för en målgrupp med dyslexi så ska typsnittet finnas som alternativ. Dyslektiker vill gärna ha bokstäver med luft, egenhet för varje bokstav och något som ser till att ordbilden blir någorlunda unik. Det är svårt att sätta det snyggt för den “vanlige personen” men oftast är det som fungerar bäst för personer som har problem med ord.

Myndigheter är väldigt dåliga på att se till dessa behoven, det är ändå cirka 4-6% som beräknas lida av det i Sverige. De myndigheterna (skatteverket, försäkringskassan, riksdagen, regeringen, socialstyrelsen) jag har kollat in så har ingen Comic Sans som alternativ – även om den lättlästa texten i viss utsträckning hjälper på samma sätt.

Det som inte är sagt är att inte allt beror på typsnitt. Radavstånd, storlek och kontrast har mycket att göra med hur bra det kommer fungera. Likaså det språk som används på webbplatsen.

Har du funderat på användningen någon gång? Eller till och med använt Comic Sans? Berätta gärna.