Läste precis en artikel på Mindpark angånde rapporteringarna om Teheran på webben, de beskriver en känsla som jag har haft i snart två år sedan jag studerade en grundkurs inom journalistik. Min reaktion under den kursen var främst att journalisterna anser sig ha en makt över makten eftersom de står som granskande organ. Min fråga var då till de som höll i kursen och de blivande journalisterna: Men vem granskar journalisterna då?

Svaret var inte helt enkelt eftersom de flesta journalister håller varandra och sin yrkeskår bakom ryggen, märk väl att detta var under samma tid som skandalen hos TV4 och deras reporter Trond Sefastsson vilket gjorde frågan ganska aktuell. Det svaret jag efter ett tag fick var helt enkelt: Ingen, även fast vi själva borde vara granskande även mot vår egna kår.

Jag hade då bollat många tankar om interaktiva och sociala nyhetssiter med de nsvariga på utbildningen. Min idé var att starta en sådan sida och se vad som kunde hända, dock fick jag svaret att bloggare och andra skribenter utan journalistisk utbildning inte kunde skriva intressant eller kunde formulera en bra artikel som någon vill läsa.

Detta motsägs helt idag med på-plats rapportering över bloggar, microbloggar och andra interaktiva, fristående medier. Jag fascineras och gillar fenomenet starkt. Journalismen och främst journalisterna måste också kunna tåla konkurrens och granskning. Det största problemet som de har har just nu är, enligt mig, att källhänvisning inte används på ett vettigt sätt. Om information kommer från en annan sida, artikel, pressrelease eller blogg så vill jag gärna se helheten med att läsa orginalet.

Bloggare behövs, bloggare måste få granska och kritisera tidnings-journalistik. De finns de som inte skriver som Guilluo påstår, en massa pladder.